Igår var en nervös dag; vi skulle få se vår bebis för första gången och få veta ifall hen mår bra eller inte. Alltid sån skräckblandad förtjusning som rusar i kroppen just innan ultraljud.
När vi väntade Hedvig gjorde vi ett UL redan i v 13 för att kunna ta till oss att det var sant. Jag hade så ofantligt svårt att förstå att jag hade lyckan att bli gravid, och att fantisera om att jag skulle få vara gravid vägen ut och därefter få ett barn kändes bara totalt omöjligt att greppa. Så fram till vi fick se Hedvigs hjärta ticka i v 13 trodde jag på riktigt inte det skulle vara någon levande bebis där. Vore för bra för att vara sant!
Denna gång valde vi att vänta till rutinultraljudet i v 19. Så blandade känslor det varit i kroppen! Mått dåligt från v 6-10, vilket varit ett tecken i sig på att bebisen finns där och busar till det! Lidit av den där extrema tröttheten som alltid hör till att vara nygravid. Men sedan har jag, bortsett från foglossning, mått som vanligt. När en börjar må bra sådär i v 13 och inte heller kan se någon riktig mage eller känna någon bebis så går spöktankarna till attack. ”Tänk om bebis inte lever och så får jag inte veta det förrän ultraljuden v 19?”
Så fastän jag varit gravid förr och gjort resan, så är det helt annorlunda nu. Fortfarande nervöst och pirrigt, en kan inte hur mycket en vill; kontrollera allt hela tiden!
Nåväl! Igår var äntligen dagen här! Hjärtat klappade lite extra inom oss och vi båda kände oss nog lite konstiga, ”shit nu är vi här igen! I detta väntrum! Wow!” Så många minnen, så många känslor! Älskar!
När det väl var dags slog det volter inom mig, ”tänk tänk tänk om något ser dåligt ut!” Men ganska snabbt lugnades vi då vi såg det där lilla tickande hjärtat på vår alldeles egna lilla bebis. Tänk, en till bebis. Så mäktig känsla! Tårarna rann och jag kände hur allt plötsligt blev verkligt, hur jag kunde förstå och ta till mig att det är en bebis i min mage, igen! Att vi ska få ett till barn. Allt såg tack och lov bra ut och som pricken över i:et kastades vi fram till v 20, vi hade räknat fel på några dagar! Lycka! Så beräknad 2 maj nu! Wow! Återigen sitter ultraljudsbilder på vår kyl, och fortfarande är det lika speciellt som första barnet.
Tog vi reda på kön?
Nej, då jag vill vara med om upplevelsen att föda barn utan att veta! Även om vi var lagom nyfikna när svaret fanns så nära till hands så känns det bra att en gång inte veta! Men bara för det så hoppas jag alla mina andra gravida vänner tar reda på det så jag kan ”gotta mig” i det iallafall ???
Senaste kommentarer