Igår kopierade jag mina allra första inlägg om att vara gravid med Hedvig, och klistrade in i ett dokument på datorn. Blev alldeles rörd av att läsa, och kom därför på att det är viktigt att jag fortsätter skriva. För barnens skull. Sa så hemskt igår till Pär ”om någonting händer med mig, då får du ta över denna uppgift, kopiera och skriva ut inlägg från skorpionsolar.blogg.se och skorpionsol.vimedbarn.se”. Är verkligen som en skatt om barnen framöver vill veta hur deras mor tänkte. Men blä. Låter som jag inte tänkte leva mer. Men menar mest hur betydelsefull en skrift kan vara.
Jag måste verkligen säga att jag hade skrivit så himla tydligt, ärligt och bra när jag väntade Hedvig och förstår om andra gravida tyckte om att följa min blogg då.
Hur som. Jag måste skärpa mig.
Tiderna nu är fina. Jag är glad (även om jag är förkyld…). Ebba och Hedvig har blivit såna vänner, eller snarare verkligen såna systrar. Bråkas, river, skriker och skrattar, busar, leker. Båda blir så glada av att träffas när de varit ifrån varandra och blir trygg i varandras närhet.
Nu bor vi i Tväråbäck, hyr hus här. Det är hittills det bästa beslut vi fattat. Älskar möjligheten att bo i en villa, och friheten det ger med en gård. Fort glömmer jag känslan att bo i lägenhet, känslan att höra grannar varje dag, att ringa störningjouren, att fundera på vad som händer i trapphuset. Fort glömmer jag också känslan att försöka leda Hedvig till att inte ha skor tidiga morgon för det stör de under oss, eller att inte studsa för mycket med bollar och leka med hårda leksaker på tidiga morgonen. Var så-fruktansvärt-lyhört på Ålidhem där vi bodde när Hedvig föddes.
Fort glömmer jag detta men blir än mer tacksam för hur vi bor när jag påminner mig själv. Igår åt vi årets första lunch utomhus på gården. Det var magiskt. Vissa korta stunder låter vi Hedvig gå ut själv och gunga (under tiden vi klär på oss och Ebba) vilket vi aldrig hade gjort i Umeå så som vi bodde. Hur som. Tiderna är bra nu. Vi mår bra som familj och är ett bra team jag och pär. Vi känner varandra verkligen utan och innan, och allt går så mycket enklare med barn nr 2. Inga hard feelings någonstans, utan vi vet liksom hur vi ”vill göra” och ”delar upp oss” på ett bra sätt så miljön/stämningen hålls stabil.
Igår gick vi och tittade på Hedvig när hon sov. Kändes så häftigt att hon var det där föret jag skrev om i min första blogg. Skrev många gånger att jag drömde jag fick en tjej, och se där så rätt jag hade. Skrev att jag var nyfiken på vem det var, och tänk så mycket jag vet nu. Vår underbara Hedvig, som snart är tre (!!!!) år! Hur är det sant? Hon börjar verkliiiigen bli ett BARN. Inte ett lillbarn, inte ungdom utan klassiskt barn ha:) 
❤