SKORPIONSOL

Det värsta jag vet är när det börjar växa en demon inom mig. Denna demon kommer när jag sovit dåligt under För många nätter. Det vill säga till att börja med inte kunna somna ”i tid”, därefter blivit väckt flera flera gånger varje natt, för att ta morgon runt 05-tiden. När min sambo jobbade på annan ort var femte vecka och Ebba bara var några månader så blev bördan att vara hemma själv med två små dygnet runt flera dagar i rad, så ofantligt påfrestande. Jag började läsa om utmattningssyndrom och kunde checka av på iprincip allt. Tänkte där och då att det kanske var en förlossningsdepression men med facit i hand förstår jag att det berodde på sömnbrist som ledde till mindre tålamod och stress, och därigenom utmattning.

Frustrationen att inte känna igen sig själv men någonstans minnas hur en vill vara och hur en brukar vara, men bara inte vara kapabel till detta ”jag”, var/är supersvårt att acceptera! När denna ”demon” som jag kallar det börjar växa i min kropp så slutar det alltid med att jag tappar allt totalt och brister ut i gråt gråt gråt. Inte framför barnen men framför Pär. Så otroligt svårt att förklara för någon hur känslan i kroppen är, men det slår liksom helt om. Från att ha världens bästa tålamod, att kunna hantera en normal vardag som småbarnsförälder, se lösningar, snabbt kunna agera och aldrig bli direkt stressad av någonting, till att allt är en uppförsbacke. En fråga om hjälp från Hedvig känns som tio frågor om hjälp, ett bebisgråt låter som att någon skriker rakt in i din hjärna och har gjort det i en timme fast det kanske är en minut, och att kunna prioritera vad som ska göras först blir supersvårt då det känns som jag plötsligt skulle behöva femton armar istället för två. Denna känsla dyker upp samtidigt som jag minns hur enkelt detta oftast är för mig, när jag är mitt ”normala jag”, och jag tror det är det som är det svåraste; att plötsligt känna sig handlingsförlamad, som att vela tala men inte få ut ett ord, fastän du vet att du kan, eller lite som mardrömmar när du springer och springer men ingenting händer.

Hur som. Denna text påbörjade jag igår och då var det verkligen en tuff morgon och förmiddag, för att inte tala om en lång rad tuffa nätter som grund till allt. Det blir bara så extremt också när en varit hemma mestadels hela tiden en hel månad, med några få undantag. Sjukstuga dag ut och dag in är inte roligt för någon alls och varje gång en får hopp om att ”nu är det över! Nu kommer vi kunna återgå till en vardag” så kommer en ny sjukdom och jävlas med oss. Allt var också lättare såklart med enbart ett barn då vi som föräldrar kunde turas om mellan varven, men nu behövs vi logiskt nog så mycket mer när det är sjukstuga så vi får hela tiden dela upp oss. Turas om att byta av varandra under nätterna och ha varsitt barn, men ibland byta plats då stora vill ha den andre hos sig, och ja ni förstår hela faderullan, turas om på dagarna att bära trösta kramas, turas om att sköta hemmet osv. Samtidigt måste P jobba så vi överlever ekonomiskt. Ja. Allt blir bara knepigt och nu säger jag att denna sjuka period har veckan ut på sig, sen är den illa kvickt tvungen att fly sin väg och aldrig mer återvända 🙂

Idag är demonen inte här på samma vis tack och lov, detta också lite tack vare att vi vet mer kring bland annat Hedvigs sjuka; öroninflammation och inget annat allvarligt som jag befarat ett par dagar. Verkligen haft en oroskänsla i kroppen och inte kunnat slappna av, sova bra, osv. Nu landar vi lite i sjukdomarna och snart är vi back on track.

Jag tycker om att vara hemma men börjar längta till att jobba nu. Lämna över stafettpinnen till Pär och släppa allt som hör hemmet till litegrann. Varit hemma sedan november 2016 så tror detta hemmaliv börjar ha gjort sitt för mig nu? Förstår ni så länge det ändå är. Innan det jobbade jag två månader, och innan det var jag mammaledig med Hedvig. Så. Att vara ”vuxen Evelina på jobbet” var längesedan och det känns så skönt att jag är redo och mer än peppad att börja i april. Det som är så lyxigt också när en har småa barn är att en har massa föräldradagar på lager så det är möjligt med längre sommarlov, jullov osv. Babbel babbel.

Det jag någonstans vill komma fram till är att det är okej att inte vara sitt bästa jag hela tiden, det är okej att ”tappa allt” ibland, alla är vi bara människor och bara för att du är förälder blir du inte per automatik helt fläckfri. Ha inte så höga krav på dig själv.