Tänkt mycket på hur saker förändrats sedan Ebba kom, både i familjen och inom mig, men också allmänt hur det skiljer sig från att få barn ett och få barn två.
När en fick ett barn var det en stor livsföränding! Allt blev annorlunda, och detta på ett vis jag älskade! Vi såg liksom ändå till att göra saker, vi försökte vara spontana mellan varven och inte begränsa oss för att ett barn kom till världen så med det sagt mådde vi bra och kände inte att allt stannade upp som jag befarade. Samtidigt skedde naturliga förändringar där en inte längre hade lust till saker en gjorde innan familjelivet. Däremot blev det stor förändring kring sömnen och dagarna liksom sprang iväg och vissa stunder tycktes jag aldrig hinna mer än att amma byta blöja och försöka sova när H väl sov.
När barn nr 2 kom var en liksom härdad, inte lika orolig för varje liten röd prick på hunden, alla prylar fanns/finns redan hemma osv, men denna gång tycker jag den förändring som skett varit så mycket tuffare ändå. Detta för att jag inte känner att jag räcker till åt mina båda döttrar. Räcker inte åt till min sambo och inte till mig själv. Var van sömnbristen men för mig har det varit enorm skillnad på ”sömnbristen” då Hedvig var bebis och sömnbristen nu med Ebba hos oss. Detta har sina förklarliga skäl då jag inte kan sova varje gång Ebba sover, då Hedvig också behöver en närvarande mor. Det är få stunder jag har en arm fri och faktiskt kan leka med Hedvig i lugn och ro, länge. Jag saknar det och längtar efter det och får en aningen ont i magen när jag är själv med barnen och ser på Hedvig hur gärna hon vill leka och jag måste bära runt på Ebba (bärsele tex) som i sin tur helst inte vill att jag står stilla. Även om jag såklart försöker leka med Hedvig massor så blir det inte helhjärtat, och det är så tufft. Alltid något som avbryter från Ebbas sida, och när Ebba väl sover finns det tusentals saker som måste göras för att vi ska överleva dagen, som inte har med lek att göra. (Snackar nu om stunder jag är själv med barnen). Ebba har också blivit extremt mammig på slutet att någon annans famn inte alltid funkar så bra, pjuh.
Jag är lyckligaste mamman som har två friska välmående tjejer och jag vet att denna trötta tid snart blir bättre. Men det är fan helt sjukt hur färdig en kan vara! Och när jag är trött funkar inte min hjärna, och jag ser ingen inspiration till saker jag vill göra, osv. Ond cirkel! Tufft att vara mamma till ett barn mellan varven men oh lord vilket utmaning att vara mamma till två. Har lärt mig mycket om mig själv dock och vad jag har för egenskaper som måste jobbas på osv. Aja vet jag hade mycket mer jag ville säga om detta men tappat bort mig totalt nu, Classic tvåbarnsmorsa ?
Adjö.
Senaste kommentarer