SKORPIONSOL

Hur upplever jag det är att vara sjukskriven med foglossning?

Dels så känns det väldigt konstigt. Sjukskriven vad är det? Samtidigt känns det väldigt välbehövligt. Jag har haft så lätt för att tänka ”såhär är det nu, såhär ska det vara” när ryggen smärtar men någonstans insåg jag att det inte är rätt, en gräns finns liksom. Jag måste hålla, min kropp säger vad den behöver och när jag stundvis okontrollerat måste tjuta rakt ut av smärta inser jag att det inte är rätt att ”jobba på, härda härda!” även om det kändes otroligt tufft att meddela min chef och mina kollegor. I ett yrke som förskollärare innebär nästan varje moment att ryggen måste kämpa och när då gravida kroppen valt att ”dra på sig” foglossning som är hormonellt och inte går att ”träna bort” så var det tillslut för svårt att  kunna utföra en dag på jobbet utan att uppleva en känsla av att tillslut gå sönder. Klä på barn, sitta på golvet på samling, belasta snett med barn i knä, luta sig/ sträcka sig över de låga borden för att snabbt dela mat åt barnen, sitta på låga stolar, böja sig och hjälpa med sockar, leka, vara snabb i vändningar, torka på toaletten, hjälpa med skor osv utomhus, vara med i aktiviteter. När en har foglossning krävs så lite för att det ska kännas och även om vissa ting låter så lättsamma i vanliga fall då är det enorm skillnad med foglossning. Det känns verkligen så löjligt och så begränsande! 

Så jag är alltså sjukskriven, för att vila kroppen. Som min läkare sa så har min kropp en lång bit kvar att klara av att vara gravid sedan även palla med en förlossning och då jag fick foglossning tidigt med Hedvig i magen (som aldrig helt hann försvinna efter hon var född) så tyckte läkaren att jag med all rätt måste vila kroppen nu från sådant som framkallar smärta. Precis vad jag gör! 

Känns konstigt att ”gå runt hemma” utan ett jobb eller en skola att passa. Däremot gör jag nu allt för min rygg och det känns så rätt. Hemma gör Pär alla, för mig, ”tuffa” delar med Hedvig och mamma är ofta hos oss och hjälper till, när vi åker iväg och gör något så anpassas allt hela tiden efter mig (känner mig som värstastora  bromsklossen men tackolov förstår omgivningen) och när vi någon gång varit på tex Leos lekland så sitter jag mest och känner mig som världens tråkigaste mamma i någon soffa och vilar. Besökte julmarknaden för någon vecka sedan men orkade inte så mycket mer än ett varv där Pär eller mamma fick ansvara för vagnen, dammsugaren låter jag gärna vara och i bilen sitter jag iprincip alltid fram när mamma är med för att slippa luta mig snett och hjälpa Hedvig med diverse saker. Allt som framkallar aj i ryggen lämnar jag vid möjlighet över till min käre sambo eller mor. 

Som jag längtar till jag är bra igen och kan vara mer delaktig på alla sätt och vis!!! 

Adjö.