SKORPIONSOL

Efter en förlossning tar det tid att bli människa igen. Inte bara fysiskt utan också psykiskt. Med Hedvig gick det snabbare än denna vända. Alltså från att känna sig som världens bergochdalbana till att landa i förändringen det innebär att skaffa ett barn. Det är liksom inte bara ”att landa” det handlar om utan så mycket mer som kroppen måste hantera, bearbeta och ”ta itu med”. Hormoner. Allt tjat om hormoner, men tror ingen på riktigt kan förstå förrän en varit där själv. Ena dagen grät jag och kände mig inte för en sekund lycklig, andra dagen var den bästa i mitt liv. Minsta motgång blev snabbt ett stort berg och jag kunde inte än hur mycket jag önskade; komma åt det fina med allt! Vissa dagar har jag varit totalt likgiltig och andra svävandes på rosa moln. Inte nog med denna guppiga väg så möts en nyförlöst mor av så många fler utmaningar med kroppen, mjölkstockning är en av dessa. Det kan låta chill, ”lite mjölk som inte vill komma ut, det är väl ba att amma”, men bröstet blir som ett enormt blåmärke som gör så fruktansvärt ont bara du ens nuddar det, det blir stenhårt och du vill typ hugga bort det för att slippa smärtan. ”Jaha, okej aj” tänker ni men det är inte slut där, som den där jävliga pricken över i:et ska du måsta bära på feber, gärna 40 grader med frossa. Det enda en vill göra i sin utmattande feber är att sova och krypa ner under täcket men glöm det! Du ska vara vaken och amma! Och pumpa ut mjölk om bebis sover. Du ska alltså tortera bröstet som bara gör såååå förbannat ont som det är med lite mer smärta. Låta bebis suga i sig mjölk medan du vill gråta av smärtan och av utmattning från febern. Du får sova mindre än någonsin som nybliven mamma men som nybliven mamma med mjölkstockning får du sova ännu mindre (fast du inte trodde det var mjöligt) om du tänker bli kvitt sjukan någon gång. Tack. Skönt. Precis vad jag behövde, not. Sedan allt som hör till fiffiluran, läka från stygn osv, sedan blöda (avslag) i flera veckor och hantera det på rätt sätt, osv osv. 

Det är så mycket en nyförlöst ska fixa som inte enbart handlar om att gosa och visa upp det nya livet, att en inte kan förstå förrän en sitter mitt i det själv. ”Hur känns det är du glad?! Är det kul att ha två barn?” Kan vissa dagar vara världens hemskaste fråga! För vissa dagar fanns ingen glädje alls, vissa dagar var totalt blank, ingen känsla överhuvudtaget, en bara var.  Mitt i allt. Som en likgiltig zombie.

Nu efter vår ledighet på Gotland osv så känner jag mig verkligen mer hel än jag gjort på länge. Jag tror de där kraftiga hormonexplosionen börjat ge sig av och jag känner mycket mindre negativa känslor nu och allt mer positivt. Jag börjar greppa hela cirkusen att ha två barn och vi börjar få ordning på det här hemma. Vi har börjat lära känna Ebba lite mer på riktigt och Hedvig har nog också någonstans glömt ens hur det var innan Ebba fanns. Vi har alla landat, på riktigt.

Semestern gav ett sådant lugn där jag kunde släppa allt runtom livet; som att ta hand om ett hem. Vi fick middag varje dag, jag kunde sova ut och på kvällarna fanns ingen stress att ”måsta hinna med” massa tråkigheter tex i hemmet. Vi tog dagarna som de föll oss in och det har varit helt fruktansvärt givande och behövligt för hela vår familj. 

Det jag tycker alla runtom borde lära sig är att inte bara fokusera på det nyfödda barnet utan även mamman. När en är gravid fick en höra hela tiden ”hur mår du?” Men direkt bebis är ute ur kroppen är det som att all fokus (förståeligt någonstans) hamnar på plutten, medan det egentligen kanske är då en som mamma behöver lite extra omtanke och kärlek. Som sagt. 

Att skaffa barn är en utmaning och det tar tid att bli människa igen. Det är okej att känna sig totalt förstörd, ledsen och utmattad. Det måste bara någonstans höra till. Jag som annars är cirka världens positivaste människa har känt saker jag aldrig gjort förr, och är bara så glad att saker förr eller senare börjar gå rätt väg igen. Det tar tid. Det får ta tid. Det viktiga tror jag är att faktiskt bara försöka lyssna på sin kropp, ta hjälp en kan få och acceptera situationen. Säga till omgivningen att det är tufft just nu och släppa press på att prestera glädje och pepp utan bara vara precis som en känner sig. Släppa tusen planer om de blir en börda, låta hemmet fallera för en månad, och ta dagen som den kommer. Pussa på sina barn och få en kram eller fem av sin partner, känna sig totalt hopplös mellan varven och därefter ta en dusch och kanske känna sig som en människa för en timme igen. Låta ögonpåsarna bli en del av dig och acceptera att energin för stunden inte är densamma som den en gång varit. Minnas att det kommer bli lättare med tiden, och att denna period då bara är en liten minimal del av hela ditt liv. För än om det är en oförståelig utmaning att skaffa barn, så är det det absolut bästa jag gjort!!! Det har vissa stunder varit tufft, men det har varit värt allt! ❤
Detta inlägg som egentligen skulle handla om vår semester blev något annat. Men bjuder ändå på bilder från vår dag i Matildas stuga. Avslutet på denna semesterresa. MEN. Än är inte sommaren över och fler äventyr väntar runt hörnet:)