SKORPIONSOL

(Skrev och trodde detta publicerades för 1 v sedan…)

Har jag sagt att bloggen ska få liv på riktigt igen när vi flyttat? Jag såg det fanns skrivare som gick att koppla ihop med mobilen, och en sådan ska jag införskaffa! Då ska jag skriva ut varje inlägg så känns det som mer värdefull tid, då det för mig inte finns något roligare och bättre än att skriva för framtiden, för mina barn och barnbarn som kanske kommer undra hur vi hade det, som kanske kommer undra om mormors mor skrev dagbok eller något. Japp, inte lika personligt som förr då allt skrevs för hand, men huvudsaken något blir skrivet 🙂 Känns så jäkla kul!

Hur som. Hedvig har iallafall på något vis landat i sin ålder, i sitt sätt att vara. För någon månad sedan tyckte jag hon kändes en aning rastlös, speedad, klättra-på-väggarna, tänkt mycket på hur vårt sätt att vara påverkar våra barn. Allmänt är vi ganska snabba i svängarna, pratar fort och gör saker fort. Såklart har vi smittat av oss till henne då vi är främsta förebilderna. Jag har sedan några månader tillbaka ändrat mitt sätt att vara, eller att prata till Hedvig. Verkligen försökt dra ner tempot så det ibland känns löjligt, men jag tror det har gjort gott. Försöker också, mitt i all stress inom mig mellan varven, ständigt se vad hon har för behov, vad hon gör och inte direkt kanske agera negativt om det är något som i mina ögon är onödigt. Alltid tänka ”nu gör hon Si och så därför ditt och datt, få se… spelar det någon roll egentligen fastän det känns en aning jobbigt?” Svårt att förklara. Men tänker att vuxna allmänt har såååå lätt att alltid ”veta bäst” och stoppa barn när de gör saker som är ”olämpligt”, medan barnen å andra sidan har en väl vald plan med det de gör och kanske bara måste få slutföra den? (Såklart stoppa om det är fara för dem eller tex om de förstör saker osv.. finns ju gränser men den där gränsen dras nog ofta för snabbt) Detta är något jag vet med mig såååå väl efter utbildningen men det blir så lätt att en blir bekväm och ibland tillochmed dryg och opedagogisk i sin roll som mamma, motför i sin roll som pedagog.

Hur som så tycker jag mig se skillnad på Hedvig nu motför några månader sedan. Såklart har hon också blivit äldre och ständigt under utveckling, men samtidigt tänker jag att min först kritiska granskning på mig själv därefter har skapat en medvetenhet där jag förändrat/tänker efter en gång extra allt mer nu. Så lät att stress tar över oss på alla plan som småbarnsföräldrar. Det är så mycket som ska bli gjort och om ”flowet” blir hindrat vilket det blir flera gånger per dag, så rubbas liksom allt och en som tycktes ha koll och struktur tappar tillslut helt fokus, kraft å energi. Det är en jävligt svår balans men viktigast tänker jag i slutändan är barnen, och ser en till så att tex äldsta är glad och mår bra, är tillfreds, så vinner en väldigt mycket energi kraft och tid på det. Så den där lilla extra ”pedagogiska ansträngningen” som ibland bara känns såååå långt bort, är väldigt bra i slutändan att dra fram.

Några tankar kring barn och uppfostran som jag skrev ner för någon vecka sedan men så kom sak på sak på sak i vägen och jag hann aldrig publicera inlägget hehe.

Bilder på mina barn och mig. En ammande bild bara för att normalisera amning och minimera stora ögon på stan så fort en mamma ska ge sin bebis mat. Det finns bilder då Hedvig äter och bilder då Ebba äter. Punkt.