SKORPIONSOL

Måste börja med att dela världens gulligaste bild då Hedvig stolt har våra kompisars bebis i sitt knä. Wow! Hon där ska bli storasyster minsann?❤
Imorgon går vi in i vecka 38, och fortfarande är det så mycket kvar att fixa innan ungen ”får” komma. Men. Först körkort va? Ah…. teoriprov på torsdag, hoppas hoppas hoppas jag lyckas. Vore bara så fruktansvärt skönt att lyckas med en del av körkortet iallafall, kunna tänka lite mer på vad som komma  skall utan att ständigt ha ”borde plugga lite till” i skallen. Klarar jag teorin är jag glad, sedan om uppkörningen också sitter nästa vecka, nä den tanken vågar jag inte släppa in ens. Fy bubblan vilken lycka det vore. Nä. En sak i taget!

Hur som. Igår besöktes barnmorskan som vanligt. Bebisen hade fixerat sig! Hurra!!! Det vill säga; huvudet låg långt ner och gick inte att ”rubba”, bebisen kommer alltså inte lyckas vända sig med rumpan neråt nu. Det var en glad nyhet för mig som gärna föder vaginalt igen och som gärna skippar vändningsförsök en hört talas om. Skulle bebisen ligga fel så skulle det ju bli snitt och även om det innerst inne kvittar så länge bebisen mår bra, så ser jag så framemot att möjligtvis få föda på samma vis som Hedvig kom till världen. Förstås ändå ingen garanti, vad som helst kan hända, men, vilket långt utlägg detta blev haha ni hajjar ju grejen jag försöker säga. Magens mått är nästan identiska med Hedvigs mått samma vecka, så blir väl en klumpeduns denna gång också?! Hedvig vägde ju trots allt 4910 så får vara beredd på att det kan bli liknande nu??

Annars så har sömnen blivit ännu sämre, ryggen är som den är och kissnödigheten har ökat rejält, troligen pga en skalle ligger och gosar mot blåsan ? Får ont i ljumsken av att röra mig för snabbt och känner nästan en huggkänsla i fiffis dessa gånger också. Så lite Skalman-style gäller nu.

Det som egentligen är störst skillnad nu motför när Hedvig låg i magen är att jag nu har ett barn på ”utsidan” redan. Kroppen blir liksom per auto mer belastad logiskt nog, om en befinner sig i samma hem som sitt barn och är en mamma som inte flytt familjen helt enkelt? Även om jag undviker tunga lyft och andra positioner/situationer som är jobbiga så är det helt omöjligt att undvika allt. Jag vill trots allt i den mån det går, och sen lite till, forfarande kunna vara en bra lattjo mamma till Hedvig. Men det är svårt fysiskt och det i sin tur gör det frustrerande psykiskt. Kan sitta och leka på golvet i hennes rum en kort stund men sen har jag ont ca överallt. Känns ändå viktigt och värdefullt. Lägger mig då på soffan för att slappna av i hela kroppen men då kommer ofta lilla skruttan och vill ligga breve, klättra och tjoa. Så jag spänner kroppen mycket, skyddar magen från busiga barnben och jobbar ytterst med mina armar för att inget tokig ska ske när Hedvig vill vara nära, leka busa. Vill också kunna följa med till en lekpark, vill kunna upptäcka varje vattenpöl och undersöka varje sten och kotte, men det går liksom inte helt nu. Kroppen är mer belastad än under första graviditeten och det gör det helt enkelt mer tufft allmänt denna graviditet. På nätterna sover vi ofta alla tre i samma stora säng, och det är sååååå mysigt att ha Hedvig nära. Det ger allt!! Samtidigt är det även här en utmaning bara att vända mig i sängen om hon vaknar och behöver tröst, tappat nappen eller vad som. Nu ligger hon mellan oss båda så vi båda föräldrar kan agera, men är oftast jag som vaknar först och väntar såklart inte då på att Pär också ska vakna utan vill ju göra allt jag kan för att kunna trösta en som drömt mardröm eller vad än det kan handla om. Är åter här frustrerande att det är en process i sig bara att vända sig, och att känna sig begränsad i hur en kan orka finnas där för sitt barn, när en vill så mycket mer än kroppen klarar av. Ska bli så underbart att sen få tillbaka kroppen igen, främst för att kunna vara den mamma jag vill till mina barn!❤