Krispigt och bra

När solen väljer att titta fram rusar en viss känsla i kroppen. Efter sovmorgon, god frukost och vanliga morgonrutiner begav vi oss ut för att låta dottern latja i snön som äntligen, om än tunt lager, valt att komma. Igårmorse var det ca minus hundra grader så kändes inte lika lockade, men idag med lagoma -5 och strålande sol, jissus så underbart! Gick till en park i närheten, så spännande dethär med att upptäcka ”nya” områden nu som nyinflyttad. Kände yes direkt vi anlände till gungor, lagom hög backe, spolad is, lekställning lagom för H, bara två minuter bort. Lagom lång promenad för en snorig, gravid med foglossning att kalla Duga. Känner mig alltid som en gammal tant när vi gör saker ”kan vi ta en paus? Vänta jag måste sitta här på bänken å vila. Oh jissus ska vi gå till affären, ah blir det enda jag gör idag isåfall. Åh Hedvigs gångfart är helt i min smak. Vänta ska vi på Ikea? Tur dom har diverse ”rum” med fåtöljer att vila i, ska vi promenera till biblioteket kan jag inte göra något mer idag”
Så låter det varje dag. Tur vi får en belöning för det hela? Lilla bebisen börjar göra sig hörd, eller sedd, eller ”känd” haha, nu allt mer. Rör sig så det liksom verkligen syns och känns, och det har jag längtat efter! Händer allt oftare att jag faktiskt därför numera tänker på att jag har en liten en i min mage, pausar upp och vilar mina händer, bara jag och lillbeb. Så häftigt och wow. En liten människa med samma gener som Hedvig, en som ska bli hennes syskon. Alltså kan aldrig fatta! Trots ond begränsande kropp, och trots att vi sålde våra soffor och är utan till mitten på feb (??) så känns livet underbart.